Ibland får jag riktigt dåligt samvete av att vara en av alla de människor som hjälper till att förinta andra arter och förstöra jordens atmosfär, mark och vatten. Det är inte bara pinsamt, det är ju färfärligt, för att uttrycka det milt. Ja, jag känner mig som en elak bacill. Det är obehagligt att tänka på hur många människor som lever i och formas av vår mänskliga bubbla, omedvetna om vad vi bidrar till. Förhoppningsvis är fler medvetna än omedvetna. Hur många är det inte som skiter i att sopsortera, duschar en timme varje dag, diskar under rinnande vatten, låter hushållets elförbrukare stå och dra el dygnet runt, tar bilen till affären för att handla en liter mjölk, köper mat som antingen transporterats runt halva jordklotet och/eller producerats under dåliga förhållanden för människor, djur eller natur. Usch för storbruk och långa transporer. Småbruk och närproducerat ska det väl ändå va!

Jag är inte särskilt politiskt insatt men har visst en åsikt ändå. Miljö och relationer tycker jag är det viktigaste vi har att vårda; relationer till andra människor, andra djur och till vår natur. Det är det viktigaste, men ändå är det så lätt att luta sig tillbaka i soffan och bara följa med strömmen. Det är inte lätt att att alltid göra rätt. På Alberts och min plussida har vi väl att vi inte äger eller brukar någon bil, vi försöker tänka på att köpa svenska matvaror och vi sopsorterar (iallafall metall, papper/kartong och glas, och återvinner petflaskor). På vår minussida har vi att vi diskar under rinnande vatten, tycker om att duscha/bada och att vi kanske inte alltid är så duktiga på att släcka lampor eller stänga av datorerna + säkert hundratusentals andra saker man inte tänker på. Suck för vårt moderna samhälle. Jag håller tummarna för att oljan snart tar slut åtminstonde.