Bruno är ute och ränner i snöblasket. Göran satte en tass utanför dörren. Det räckte för att han skulle skaka av tassen och snabbt dra tillbaka den in igen. Efter lite lock och pock lyckades jag få in honom i lägenheten från trapphuset, en ganska enerverande uppgift om inte läskiga barn befinner sig i närheten. Barn är det värsta Göran vet, näst efter att få en citrusfrukt upptryckt i nyllet. Här inne har vi roat oss med "matte-kastar-mus-och-Göran-hämtar"-leken. Han är en riktig stjärna på den leken! Fast han hämtar bara så långt att matte ser. När han var liten kom han hela vägen fram och la musen/tussen/snurran i handen på oss. Imponerande va?

En vår bestämde vi oss för att skaffa tillökning för att vi tyckte så synd om Bruno som var ensam katt i hushållet. En ytterst idiotisk anledning tyckte Bruno, men det visste ju inte vi. Planen var att skaffa en söt liten tjej till honom. Han fick Göran. Anledningen var att när vi skulle välja ut en katt-tjej så råkade det vara Göran, den skruttigaste av dom alla, som kröp upp i min famn på golvet, rullade ihop sig till en liten bulle och somnade. Vi blev rörda, men vi hade bestämt oss. En tjej skulle vi ha! Jag la ifrån mig Göran för att göra plats åt kullens flickor, varpå Göran snabbt direkt kröp tillbaka upp och la sig. Jaha, då var det kört.

Dom två första dagarna hos oss vågade Göran inte lämna vår säng pga långhårigt rött morrande monster på golvet. Efter någon vecka tog vi med oss lille Göran ut i en korg, och med Bruno i släptåg slog vi oss ner på en gräsplätt utanför kyrkan på Norr. Göran var rädd för gräs. Den lilla filten vi hade att sitta på vågade han inte lämna. Lille snutte Göran.

Till vår stora sorg har vi inga bilder från när han var sådär riktigt liten, vår dator med alla fina bilder kraschade och allt gick förlorat. Men en bild från när han ser lite större och tonårings-tuff ut har vi här: