Ni vet när man mår lite sådär extra dåligt ibland, PMS, depp-period eller vad man nu vill kalla det. Då kan man hitta många grejer på och i sig själv som man hade velat ha annorlunda. Mina såna grejer är bland annat mina små bröst, celluliterna på rumpa och lår som verkar bli allt fler med åren, dubbelhakan som ibland gör sig påmind, håret som är tunt, vaderna som är för smala, rumpan som är för otränad, hela jag som är för otränad, osv.

 

Men när man mår bra, då faktiskt tycker jag om min kropp. Jag gillar mina bröst, dom är snygga. Små, men snygga. Och sköna. Celluliterna - ärs, varför skulle jag inte kunna tycka om dom?! dom är okej. Jag är okej. Det är okej att ha celluliter. Dubbelhakan, ja den kan man ju skratta åt ibland när man ser den, för det ser ju lite lustigt ut. Men jaha, jag ser ju ut så? Så det är lugnt. Det är lugnt att håret är lite tunt och att vaderna är för smala och att jag inte är så himla vältränad. Det är lugnt att jag inte ser perfekt ut, för jag inser när jag mår bra, att man har ju bara det här livet! Varför ska jag gå omkring och oroa mig för att andra ska se och dömma min kropp så som jag själv dömmer den när jag mår lite sämre? Gud så tråkigt att slösa bort sitt liv med det. Det är så skönt att kunna se sig själv i spegeln och känna att man Är fin som man är. Det är okej, lugnt, osv, klämma lite så sina fina delar och tycka om det man känner. Jag har en kropp som fungerar, vad härligt! Jag Får se ut så här, och i det långa loppet är hur jag mår på insidan mycket viktigare än hur jag ser ut på utsidan. Märkligt nog går däremot ofta måbra-på-insidan och sebraut-på-utsidan hand i hand.