Det är så otroligt fint på landet. Allting får en mening här. Jag var tvungen att öppna fönstret i gästrummet och sätta mig upp i sängen för att se ut, och nu sitter jag här med papper och penna och känner mig löjligt tillfreds.

Jag ser röda utehus med vita fönsterknutar, småfåglar som flyger upp och ner ur träden för att norpa frön från fågelbordet pappa byggt, björkar, granar, aspar, en rönn, blå himmel, och allting badar i solljus. Fåglarna som tjattrar är det enda som hörs. Från springan i fönstret kommer det in skön kylig luft och täcket håller min håriga lilla kropp lagom varm.

Människan, som så många andra djur, hör hemma i naturen, inte i trånga burkar byggda tätt inpå varandra. Det gäller iallafall den här prinsessan.

Nu ska jag innan jag går ner och äter frukost och ger Bruno och Göran mat på altanen, läsa vidare i Camilla Läckbergs Isprinsessan. Mamma är väldigt förtjust i hennes böcker och ville absolut att jag skulle läsa åtminstone den första boken. *gör*. Återkommer om vad jag tyckte.