Lite sådär som Lady Dahmer ser ut har jag sett ut ikväll, fast minus kamera och bebis i famnen och plus Göran som stått bredvid och stirrat. (Jag letade fram gamla godingar som Backstreet Boys, Five och Spice Girls och såg jättehäftig ut)

Mmh, den här kvällen tyckte prinsessan på fjärten var fiin! Albert och jag var hemma hos Linnea och Freja och där bjöds det på våfflor och bus och bajs.

Nu tänker jag repetera lite inför den stora redovisningen som vi i gruppen ska hålla inför massa människor imorgon. I 30 minuter ska vi mala på om Joniserande strålning inom sjukvården. Eh. Ja. Jag läser Fortfarande till förskollärare.

Jag är inte bra på att skriva om tunga och jobbiga saker men tänkte ändå här och nu göra ett litet försök att blotta mig själv.

Från att jag var ganska liten har jag från och till levt med panikångest. Inte panikångest i den bemärkelsen att man får lite ångest eller panik, andas några djupa andetag och så går det över. Nej. Panikångestattacker som växer fram sakta men säkert och sen eskalerar och håller strypgrepp på mig i 20-30 minuter. Svett, illamående, andnöd, yrsel, domningar, skakningar och en säker känsla på att jag håller på att dö sammanfattar lite grann. Det är förjävligt och inga ord jag skriver kan egentligen förklara på ett fullkomligt sätt. Det värsta är att jag inte litar på min kropp och att det känns som att den bestämmer över mig och därmed är helt ostyrbar. Tänker jag bara tanken på panik så blir jag genast rädd att hjärnan hörde vad jag tänkte och genast börjas det.

Från och till känner jag mig så ensam och blottad. Panikångesten begränsar mitt liv. Hoppas kunna sluta fred med min kropp och knopp och bli stark inuti igen. Får nog inse nu att hjälp utifrån är vad jag behöver för att få det här att bekämpas och passera. Jag tänker inte tillåta mig själv att må så här dåligt. Jag förtjänar bättre.

Kärlek och stöd till alla er där ute som också kämpar med ert inre. Ge aldrig upp, livet är så fint när man väl kämpat sig igenom skiten.

Efter en hård dag i skolan bjöd Albert mig på ett varmt bubbligt bad. Jag hann inte mycket mer än kliva ner där i bubblorna innan jag råkade sätta vår propp ur funktion och fick tack vare min olust att börja meka och skruva den till rätta kämpa för att hålla vattnet kvar i badkaret med min arma lilla häl. Precis som jag lagt mig till rätta i Alberts knä med hälen nersugen i badkarshålet kom Bruno och släppte en bajsbomb i kattlådan bredvid. Vi skulle vunnit badkars SM i snabbaste badet om det varit en tävling.

Efter en stor portion med kyckling och himmelrikesgod potatisgratäng som jag tog om två gånger är jag fortfarande nästintill vrålhungrig. Vet inte vart jag ska ta vägen! Min mage och mitt hjärta säger: "Till Ica Nära och köp en semla eller två". Min hjärna säger: "Till Ica Nära och köp en semla eller två". Men mina ben säger: "Men det är apjobbigt att gå". Huruvida det är jobbigare för apor än andra djur att gå går säkert att diskutera, dock inte med mina oresonliga ben.

Nu känner jag hur jag måste överösa er med länkar om det här med armhålsbehåringsmobbningen osv.! Jag har nästintill varit omöjlig att nå för samtliga katter inklusive Albert sen igår eftermiddag på grund av hetsiga debatter på internätet.

Men åh, vad stört. Insåg nyss att alla inlägg jag skrivit på facebook dom senaste månaderna inte har synts för några alls av mina vänner på grund av att jag haft fel sekretessinställningar. Inte undra på att jag inte ens fått en enda liten gillamarkering någonsin!

I veckan fick jag reda på att mitt kolesterolvärde ligger på härliga 3,85, så prinsessan på fjärten har sen beskedet ätit ägg i överflöd plus en och annan semla, en glass och en stor förpackning after eight *rapar mint*.

I lördags körde kapten Patrik iväg med prinsessan på fjärten och prins Albert till Boda borg i Oxelösund! Vi åt frukost på McDonalds och kvällsmat på Max. Max-maten smakade som himmelriket i jämförelse.

När vi låg och vilade i sängen Albert och jag hörde vi en tjej ute på gården som bestämt ropade efter sin hund att komma "hit" och "tillbaka". Det lät onekligen som hunden slitit sig. När jag tre minuter senare gick ner till porten för att släppa in Bruno och Göran så var det bara Bruno som stod där och väntade på mig. Jag ropade på Göran och genast fick jag höra ett avmätt fast hysteriskt jam. Jag blev jätterädd! Kanske var han instängd någonstans? och genast började jag tänka tankar som att han låg överkörd på parkeringen och desperat försökte ropa dit mig. Eftersom jag inte hade nyckeln med mig och porten låser sig när man stänger dörren var jag tvungen att springa upp i ilfart för att hämta nyckeln. Albert fick jag med mig ner också. På andra sidan gården fick vi syn på vår ylande kissemiss. Nästan högst upp i ett högt träd på en liten tunn gren som svajade i vinden satt han. Då förstod vi varför hunden slitit sig, och Göran avskyr hundar.

Albert drog av sig jacka och tröja och klättrade upp så långt grenarna orkade bära honom. Sen lockade och pockade vi på lille Göran och jag kände att små tårar rann ner för mina kinder samtidigt som jag skrattade för det var så Typiskt Göran. Han jamade, och jamade. Och sen vågade han prövande att ta sig neråt gren för gren och vi var glada över att inte ha klippt klorna på honom. När Göran kommit halvvägs fångade Albert upp honom, tog honom under armen och klättrade ner en bit, tog honom i nackskinnet och släppte sen ner honom sista biten. Göran dunsade i marken med en svans tjock som en boaorm.

Hur ska det gå den dagen vi ska skaffa valp? Göran kommer kanske aldrig att förlåta oss.

Åh, nu känner jag mig ledsen och vilse. Jag vet inte vad som hände. *kittla mig själv i handflatan*. Känner mig som fem år igen och jag vill inte bli större.

Alla har vi väl våra mindre smakfulla vanor som vi inte pratar så högt om? Mina är bland annat att dra bort ett hårstrå från huvudet och pilla in det i örat och röra runt med det mot trumhinnan, att tvinna ett knippe hår och snurra det runt ögonen, näsan och munnen, att klia mig i hårbotten och att peta näsan. Det ville ni veta va?

Hmm, ja, jag tror att vår närmsta släkting kan vara schimpansen.

Två av tre veckors VFU avklarad! Nu sitter prinsessan på fjärten på sin lagom stora rumpa i den lite för lilla soffan och trycker i sig after eight som slinker ner i magen som om dom aldrig gjort annat i sina tidigare liv. Jag får däremot hoppas att så Inte är fallet.

Albert har som vanligt varit en prins den här veckan. I onsdags lagade han soppa till oss och bakade fint mjukt fluffigt bröd, och igår bjöd han mig på kolgrillsrestaurang efter "jobbet" och på kvällen cyklade han till affären för att köpa pannkisar och grädde bara till mig. Plus så har han hämtat mig på förskolan varje dag. Han heter inte prins Albert för ingenting *tycka han är rysligt fin*.

Bruno och Göran har varit osams hela veckan. Troligtvis är dom svartsjuka.

Kan ju rekommendera Estrellas nya chips med smak av cheeseburgare, eller inte. Dom har legat i skafferiet i ett antal dagar sen vi öppnade förpackningen och plågat mina smaklökar varje dag (dock bortsett från den här helgen då chipspåsen varit hemma ensam). För chips är ju alltid gott tänker man, varje dag. Så sitter man där, och trycker i sig knapriga chips och tänker att: "mjo, inte så tokigt..". Så tar man ett till, och ett till, och till slut blir tanken: "hmm...", sen: "njaaa" och så tuggar man långsammare och långsammare och till slut inser man att dom smakade precis lika illa som dagen innan. Typ unket bacon smakar dom. Slår vad om att jag sitter där imorgon också och idislar, smart som man är.

Lukten är typ omöjlig att få bort genom att tvätta händerna också, det enda som hjälper verkar vara naturligt slitage..

Myh. Jag har ont i huvudet. Det är inte ofta det händer så jag har några teorier:
1. Det kan bero på att det här är första dagen utan kaffe sen en vecka tillbaka.
2. Jag sov lite konstigt och alldeles för länge inatt.
3. Jag har någon ond bacill eller något ont virus i kroppen någonstans.
...Kanske någon slags Albert-abstinens annars?

Det enda som hjälper är att ligga på soffan och läsa Isprinsessan. Jo, det är säkert!

Jag var precis ute och matade, vattnade och busade med kissarna. Göran och jag lekte hoppa-fram-bakom-ett-hörn-och-skrämma-varandra-leken. Sen hörde han nåt i diket han ville smyga på men den dummern mrr-jaou-ade samtidigt på sitt byte. Bruno verkar trivas som fisken i vattnet.

Jag sitter fortfarande kvar i sängen och läser, och nu ser jag Göran smyga omkring hönshuset med Smirre hack i häl. Jansson ligger och solar som en liten dammsugare med fötterna instoppade under sig intill hönshusväggen.

Smirre och Jansson bor här hemma hos mamma och pappa. Eller det är mamma och pappa som bor hemma hos Smirre och Jansson. Jag var med när dom växte upp från små missebarn till präktiga katter. Jansson är den sötaste katt-tjejen som finns. Tror hon är närmare 10 år nu. Smirre är gårdens Karla-katt på ca 6 år.

Det är intressant att se hur Smirre på något vis accepterar att Göran lallar runt på hans revir. När Smirre tar sig en titt eller sniff på Göran ser han nästan lite ut som ett frågetecken i fejset samtidigt. Han undrar kanske vad Göran är för slags djur? Däremot tål Smirre Inte Bruno. Men det är kanske inte så konstigt. När Bruno anländer till gården brukar han springa rätt ut ur buren med svansen i topp och markera på första bästa ställe.

Nu står Göran under mitt fönster och skriker. Dags att gå upp, ner och ut tror jag!

Det är så otroligt fint på landet. Allting får en mening här. Jag var tvungen att öppna fönstret i gästrummet och sätta mig upp i sängen för att se ut, och nu sitter jag här med papper och penna och känner mig löjligt tillfreds.

Jag ser röda utehus med vita fönsterknutar, småfåglar som flyger upp och ner ur träden för att norpa frön från fågelbordet pappa byggt, björkar, granar, aspar, en rönn, blå himmel, och allting badar i solljus. Fåglarna som tjattrar är det enda som hörs. Från springan i fönstret kommer det in skön kylig luft och täcket håller min håriga lilla kropp lagom varm.

Människan, som så många andra djur, hör hemma i naturen, inte i trånga burkar byggda tätt inpå varandra. Det gäller iallafall den här prinsessan.

Nu ska jag innan jag går ner och äter frukost och ger Bruno och Göran mat på altanen, läsa vidare i Camilla Läckbergs Isprinsessan. Mamma är väldigt förtjust i hennes böcker och ville absolut att jag skulle läsa åtminstone den första boken. *gör*. Återkommer om vad jag tyckte.

Bruno Bensax, Göran Persson och prinsessan på fjärten flyr verkligheten ut på landet över helgen när prins Albert åker på kalas i Göteborg. Kattmaten är packad, och mattes hudkräm, mobil, mobilladdare, dator, mysdress, trosor och strumpor också. Allt det nödvändiga som kan behövas vid en nödsituation som den här.

Ikväll kom Linnea och Anna och våldgästade oss. Det gjorde dom helt rätt i tycker jag! Nu är prinsessan på fjärten pruttenödig och måste kissa. Plus så vill hon kramas hårt med prins Albert i sängen, nussa honom på bröstet och titta på Familjen annorlunda.