Bruno och Göran har ju varit koppelkatter sen olyckan med Lena, och idag tänkte jag var en bra dag för promenad. Snö upp til knäna och stormiga snövindar!

 

Så, jag kopplade Bruno för att gå ut och han stod och trampade otåligt vid ytterdörren, jag öppnar och han får snö i hela fejan. Ja, kan väl säga att det fick honom att tveka. Storögd men ovillig att erkänna sitt nederlag vänder han för att springa in med svansen i topp. Matte hade dock andra planer. Tog katten under armen och satte honom mitt på gården. Ja, därifrån lyckades han pulsa mot sitt mål. Han kämpade segt med att hålla upp nosen ovanför snön för att inte drunkna och fnös konstant pga all snö som blåste in i näsan på honom. Men till slut nådde han fram till en buske, lyckades med lite svårigheter att vända på kroppen och kissade på busken. Antagligen såg man bara hans svans som darrade ovanför snön om man stod en bit ifrån. Sen styrde han stressat stegen mot ytterdörren och vi tog oss in.

 

Väl inne verkade Göran missnöjd över att bara Bruno fått gå ut. Så, snäll som jag är öppnade jag köksfönstret varpå Göran utan att reflektera hoppar rakt ut och förvinner ner i en snödriva. Öppnade terassdörren fem sekunder senare och då kom han rejsandes genom snön och in genom dörren snabbare än vinden! Så väl jag känner honom! När han väl insåg att han var utom fara såg han tuffast ut i världen. Astjock i pälsen och med svansen som en yvig flaskborste steg han sakta och säkert med starka raka kliv förbi Bruno. Sen gick jag ut i köket och då blev han lille skrikande bebin igen.

 

Snipp snapp snut så var sagan slut.