Gräset håller på att bli så grönt så jag vill gråta.

 
Har det så fint.
 
Det enda som gör ont i hjärtat är att missarna vill ut, men jag kan inte släppa ut dom.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0